Vem åt min grattis lunch?

Riskspridning är något som förordas av många, speciellet av banker och fondförvaltare. Tanken är att man genom att fördela sin investering mellan olika tillgångar ska jämna ut svängningar och därmed uppnå en högre avkastning i förhållandet till den risk man tar (mätt i svängingar i pris) vilket är en s.k. "gratis lunch". Detta är grunden i modern portföljteori. Bakom detta ligger antaganden om dels låga transaktionskostnader och dels att det pris som sätts på marknaden är korrekt. Vad teorin inte har hänsyn till är att många investerare är relativt små och att verkligenheten för många ser annorlunda ut än den i teorins värld.

Bankerna använder denna teori för att sälja in fonder framför en direkt investering i aktier med argumentet att du sprider dina risker. Vad de inte säger är att de i många fall väljer att själva äta din grattis lunch när de tar betalt 1,5% i förvaltningskostnad för något som i många fall motsvarar vad du skulle fått genom en index fond som kostar 0,3-0,5%. Förvånansvärt många fonder lyckas inte slå index och äter därmed helt ogenerat upp din grattis lunch. Vad de inte heller berättar är att fondavgift är något som läggs på år efter år oavsett hur det går eller om de fortfarande äger aktien eller har sålt den medan kostnaderna för att köpa en aktie sker endast vid köp och försäljning. Det är möjligt att redan med hjälp av en portfölj på 10 aktier att få 80% av gratis lunchen utan att den äts upp av avgifter och transaktionskostnader. Med en fond sätter du upp 100% av kapitalet och tar 100% av risken men får inte 100% av avkastningen, fondbolaget däremot får sin beskärda del utan att varje sig ha satt in något kapital eller ta någon risk.